Åh vilken underbar film



 Jag var och såg "Jag saknar dig" ikväll, med en kompis och för ungefär en timme sedan tog filmen slut.

Det började med något blöta ögon ibland, en liten tår då och då. Sen började tårarna rinna, och sen rann det nerför halsen och mitt ansikte var blött. Och sedan började jag grina. Snora, snyfta och hulka eller vad det heter. Då försökte jag lugna ner mig lite, andades i normalt takt och lät tårarna rinna. Ville ju inte störa. Jag grät ännu mer och kände hur jag andades skakigt. När filmen efter 2 h och fem minuter var slut, då var mitt ansikte blött, mina ögon svullna och min näsa rann. Jag försökte påväg ut att få mina gråtutbrott att låta som skratt, men ja, jag vet inte om jag lyckades. Men filmen lyckades. Lyckades göra mig alldeles gråtfärdig, samtidigt som jag inte är deprimerad nu efteråt, nu känner jag hopp. (Och lyssnar på den underbara filmmusiken på Spotify, vilket får mina ögon att bli glansiga igen.)

Jag saknar dig, är en väldigt stark, fin, hemsk, sorlig, vacker, underbar och ännu mer underbar film. Jag och kompisen satt där och grät med varandra, och innan filmen frågade vi: Tänk om vi inte gråter?
Jag brukar inte gråta särskilt mycket till filmer, visst, det händer, men inte storgråta i alla fall. Men nu grät jag. Och det var så härligt. Hela filmen är helt underbar, det är nästan så jag börjar gråta nu också.

Men vi skrattade också, skrattade, blev arga och förvånade. Och glada. Och ledsna. Och berörda. Jag saknar dig är en film som verkligen berör, en toppenfilm. Jag blir väldigt sugen på att läsa boken nu också. Så jag råder er verkligen att se denna filmen! Gör det!

Boken (filmen också) är verklighetsbaserad.